"Frågan är om det finns några svar?
- Svaret är att det bara finns frågor."
"The question is if there are any answers?
- The answer is that there are only questions."
One of the strange things about living in the world is that it is
only now and then one is quite sure one is going to live forever and
ever and ever. One knows it sometimes when one gets up at the tender
solemn dawn-time and goes out and stands alone and throws one’s head
back and looks up and up and watches the pale sky slowly changing and
flushing and marvellous unknown things happen until the East almost
makes one cry out and one’s heart stands still at the strange unchanging
majesty of the rising of the sun - which has been happening every
morning for thousands and thousands of years. One knows it for a moment
or so. And one knows it sometimes when one stands by oneself in a wood
at sunset and the mysterious deep gold stillneess slanting through and
under the branches seems to be saying slowly again and again something
one cannot quite hear, however much one tries. Then somethime the
immense quiet of the dark blue at night with millions of stars waiting
and watching makes one sure ; and sometimes a sound of far-off music
makes it true ; and
sometimes
a look in someone’s eyes.
sometimes
a look in someone’s eyes.
”Det är så sällan man är helt och hållet levande. Och det
tjänar ingenting till att försöka väcka upp sig själv. Jag kan gå i dagar och
irriteras, veta att jag går i dvala, och inte kunna vakna. Uppvaknandet kommer
alltid som en överraskning. Någon gång kan det komma av att det hettar till av
lidelse i en bok eller ett konstverk. Men annars händer det oftare i dunkel.
Ganska sällan i sol och dagsljus. Då måste jag helst uträtta något med min
kropp, åka skidor, hugga ved, då kan det plötsligt slå ut i mig och jag blir
levande och ser de vardagliga tingen, rutintingen. I dunklet händer det ofta,
då behöver jag bara vara där – andas och förvånas över andningsmekanismen till
exempel – för att det ska komma. Då stryks allt det plottriga bort, medvetandet
är samlat och huden öppen. Då kan jag känna vinden dra kilometerhögt i
nattrymden och en enda skärskild doft kan komma silande ur mörkret och fylla
mig helt för stunden. Då får varje företeelse sin egen, avgränsande storhet. Och
jag själv blir det unikum jag är, den individ som är jag och ingen annan och som
dör med mig.” – Sven Barthel, Stränder
”It is so rare to be
fully alive. And there is no use in trying to wake yourself up. I can walk
around for days, knowing that I am in a daze, and not being able to wake up.
The awakening always comes as a surprise. Sometimes it happens from a moment of
intense feeling in a book or a work of art. But otherwise it most often happens
in the dark. Very seldomly in the sun and daylight. Then I must preferably
perform some task with my body, ski, chop wood, then it will suddenly burst
into bloom in me and I become alive and see the everyday things, the rountine
things. In the darkness it often happens, then I just have to be there – breath
and fall into wonder over the breathing mechanism for instance – for it to
come. Then all of the fiddly bits are swept away, the mind is collected and the
skin is open. Then I can feel the wind blow miles away in the dome of the night
sky and a single distinct scent can be sifted from the darkness and for a
moment fill me up completely. Then every occurence recieves its own, particular
greatness. And I myself become the unique thing that I am, the individual that
is me and nobody else and who will die with me.” – Sven Barthel, Beaches
Subscribe to:
Posts (Atom)