Ingrid Sjökvist lade sig ner.
- Varför ska det alltid vara sånt trissel-trassel med folk som man är släkt med? sade Per-Olof och drog ner mössan över ögonen. Jag önskar att jag var en tångloppa.
- Det skulle jag inte vilja vara, sa Lotta Nagel.
- Nej, det är klart... Man kan inte ens säga att man skulle vilja vara en tångloppa, utan att någon kommer och "vill" nånting! En tångloppa skulle låta en annan tångloppa önska ifred.
- Ursäkta, jag såg inte att du hade blivit en tångloppa, sa Lotta och gäspade.
- Den ena tångloppan skulle inte veta ifall den andra tångloppan var hans barn eller hans farfar eller hans mor, sa Per-Olof. Om det var så med människorna också, skulle det inte vara sånt trissel-trassel.
- Ja, varför är det det egentligen? frågade Ingrid Sjökvist.
- Därför att en är satt till mormor och en är satt till far och en till pojke och en till moster och en till tös, och så vidare. Och så kanske de inte passar till det!
- Det har jag själv tänkt på, sa Ingrid. Min far till exempel. Han passar bäst till pojke.
- Precis som du passar bäst till moster, sa Per-Olof. Det är inte bara jag som säger.
- Tycker du det? sa Ingrid smickrad. Jag har en moster i Amerika. Hon heter Rose. Moster Rose heter hon. Vad var det mer hon hette nu igen? Jo - Green! Hon är lång och ljus och har skär hatt och rosenparfym.
-Och precis som jag skulle passa bäst till farfar, sa Per-Olof. Min far skulle passa bäst till mormor. Fastän min mor är nästan född till morfar!
- Har ni inga barn, då?
- Jo vi har ett - fastän det är ingift. Min äldste brors fru passar bäst till liten pojke. Den skulle bli en prima bollkalle! Hon ska ha barn snart - jag undrar vad det ska bli för en typ.
- Vad passar jag bäst till? frågade Maj med matt röst.
- Det vet jag inte än. Men din far och mor brukar åtminstone jag för min del kalla Fröknarna Strand.
- Nej vet du vad... O, det ska du få igen, Per-Olof!
Maj tog till ögonen på nytt, men så började hon skratta.
- Jag vet inte själv vad jag skrattar åt, sa hon och slog händerna för munnen.
- Det är bara i början man tycker det är skrattretande, sa Per-Olof. Sen tycker man att det är synd att folk alltid ska behöva gå omkring och föreställa någonting annat.
  Ta nu mig och min far, till exempel! Att min far, som är femtisju år, tillrättavisar mig, som är tolv och ett halvt åt, det kan ju verka som om det var någon mening med?
- Jaaa! sa alla i talför, utom möjligen Stig Faleng, som sov.
- Men om man nu vet att min far innerst inne är en rar, ungdomlig mormor med spetsförkläde och att jag innerst inne är en gammal le farfar som är tretti år äldre - då blir man ju lite tveksam...