I'm often asked about what I think about as I run. Usually the people who ask this has never run long distances themselves. I always ponder the question. What exactly do I think about when I'm runnning? I don't have a clue.

On cold days I guess I think a little about how cold it is. And about the heat on hot days. When I'm sad I think a little about sadness. When I'm happy I think a little about happyness. As I mentioned before, random memories come to me too. And occasionally, hardly ever, really, I get an Idea to use in a novel. But really as I run, I don't think much of anything worth mentioning.

I just run. I run in a void. Or maybe I should put it the other way: I run in order to aquire a void. But as you might expect, an occational thought will slip into this void. People's mind can't be a complete blank. Human beings' emotions are not strong or consistent enough to suastain a vacuum. What I mean is, the kinds and thoughts and ideas that invade my emotions as I run remain subordinate to that void. Lacking content, they are just random thoughts that gather around that central void.

The thoughts that occur to me while I'm running are like clouds in the sky. Clouds of all different sizes. They come and they go, while the sky remains the same sky as always. The clouds are mere guests in the sky that pass away and vanish, leaving behind the sky. The sky both exists and doesn't exist. It has substance and at the same time doesn't. And we merely accept that vast expanse and drink it in.

Haruki Murakami, What I Talk About When I Talk About Running

If I wanted to know, for example, how many stars where in the milky way, how old those giant heads on Easter Island were, most of you could find that out right now, without even standing up. And yet if I've learnt anything for nearly twelve years now dragging heavy things around cold places, it that true, real inspiration and growth only comes from adversity and challenge, from stepping away from what is comfortable and familiar, and stepping out 

into 

the unknown. 

- Ben Saunders, TED talk

Ingrid Sjökvist lade sig ner.
- Varför ska det alltid vara sånt trissel-trassel med folk som man är släkt med? sade Per-Olof och drog ner mössan över ögonen. Jag önskar att jag var en tångloppa.
- Det skulle jag inte vilja vara, sa Lotta Nagel.
- Nej, det är klart... Man kan inte ens säga att man skulle vilja vara en tångloppa, utan att någon kommer och "vill" nånting! En tångloppa skulle låta en annan tångloppa önska ifred.
- Ursäkta, jag såg inte att du hade blivit en tångloppa, sa Lotta och gäspade.
- Den ena tångloppan skulle inte veta ifall den andra tångloppan var hans barn eller hans farfar eller hans mor, sa Per-Olof. Om det var så med människorna också, skulle det inte vara sånt trissel-trassel.
- Ja, varför är det det egentligen? frågade Ingrid Sjökvist.
- Därför att en är satt till mormor och en är satt till far och en till pojke och en till moster och en till tös, och så vidare. Och så kanske de inte passar till det!
- Det har jag själv tänkt på, sa Ingrid. Min far till exempel. Han passar bäst till pojke.
- Precis som du passar bäst till moster, sa Per-Olof. Det är inte bara jag som säger.
- Tycker du det? sa Ingrid smickrad. Jag har en moster i Amerika. Hon heter Rose. Moster Rose heter hon. Vad var det mer hon hette nu igen? Jo - Green! Hon är lång och ljus och har skär hatt och rosenparfym.
-Och precis som jag skulle passa bäst till farfar, sa Per-Olof. Min far skulle passa bäst till mormor. Fastän min mor är nästan född till morfar!
- Har ni inga barn, då?
- Jo vi har ett - fastän det är ingift. Min äldste brors fru passar bäst till liten pojke. Den skulle bli en prima bollkalle! Hon ska ha barn snart - jag undrar vad det ska bli för en typ.
- Vad passar jag bäst till? frågade Maj med matt röst.
- Det vet jag inte än. Men din far och mor brukar åtminstone jag för min del kalla Fröknarna Strand.
- Nej vet du vad... O, det ska du få igen, Per-Olof!
Maj tog till ögonen på nytt, men så började hon skratta.
- Jag vet inte själv vad jag skrattar åt, sa hon och slog händerna för munnen.
- Det är bara i början man tycker det är skrattretande, sa Per-Olof. Sen tycker man att det är synd att folk alltid ska behöva gå omkring och föreställa någonting annat.
  Ta nu mig och min far, till exempel! Att min far, som är femtisju år, tillrättavisar mig, som är tolv och ett halvt åt, det kan ju verka som om det var någon mening med?
- Jaaa! sa alla i talför, utom möjligen Stig Faleng, som sov.
- Men om man nu vet att min far innerst inne är en rar, ungdomlig mormor med spetsförkläde och att jag innerst inne är en gammal le farfar som är tretti år äldre - då blir man ju lite tveksam...

Life is expansive, it expands inside our own body, growing and developing, and it also expands in territory, physical and psychological, discovering spaces, forms, ideas, meanings, sensations - this should be done as dialogue: receiving from others what others have created, giving them the best of our own creation. 

Augusto Boal

(here)

Eg har sakna deg


Der sa du det


Men det blir jo ikkje det same


Nei


Kanskje ikkje


Men du har sakna meg og du har

       sagt det så då så


Men det er ikkje rett


Når eg seier det blir det feil


Da blir det noko anna


Det får vere det same

- Jon Fosse, Skuggar (Shadows)

You didn't know you needed this until now.